Med risk för att låta som ett deprimerat barn;
Hur kommer det sig att så fort man är glad, något går bra eller saker bara är nästintill problemfria så ska det komma något/någon och förstöra. Det är som att livet inte vill att man ska få vara lycklig.

Och om du pratar om det, alltså att nåt är bra, så blir det bara hundra gånger värre sen. Visst, lycka kommer inte serverat på silverfat. Men om man lyckats hitta lyckan, varför kan man inte få behålla den?

"Men man får ju kämpa för att hålla den kvar" eller liknande kanske någon tänker. Och ja självklart, men när det inte finns något man kan göra åt saker då?

När någon ska flytta till andra sidan jorden, när någon dör eller sådant man inte kan hjälpa. Visst kan man vara lycklig ändå, men just DEN lyckan kommer ju inte tillbaka. Och det suger. Om man bara kunde få vara lycklig utan att något ska komma emellan, då vore livet allt fint.