Att jag ens kunnat lita på dej, att jag ens kunnat lita pytte lite. Jag vet, alla gör misstag eller sånt dom kankse inte tänker att det kan såra nån. Men du har gjort det så många gånger, mot så många personer. Att du själv inte inser att det är du som förlorar på det, i slutändan kommer du stå där ensam. Det sårar, för jag tyckte verkligen om dej, nåt så extremt mycket. Jag har försökt stå ut för min kärlek är stor, men nu har du ändå gått över gränsen. Jag förstår mej inte på dej, överhuvudtaget. Gör det dej lycklig av att vara sån? Inte fan gör det nån annan lycklig iaf. Nej nu ska jag fan sluta skriva om det här, bara så ovärt, men så skönt att bara få skriva lite grann.