Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Känslan av att aldrig mer få träffa dej gör ont.
Men samtidigt är det en lättnad, jag slipper dina falska ord.
Men jag kommer ändå sakna dina ögon, ditt leende, hela du.
Du kommer alltid att ha en speciell liten plats i mitt hjärta, jag är ju ändå bunden till dej, på ett oförståeligt sätt.
Du skulle aldrig förstå så det är onödigt att ens försöka förklara för dej.
För du är ju som du är.
"Vad är det?" är en mening jag kopplar rätt starkt till dej, haha det låter ju helt patetiskt men det så det är.
Fan, vad babblar jag om?
Ne men nu ska jag försöka att inte klaga mer och vara så lycklig som möjligt och gå och äta nudlar nu!