Vet att ingen kommer orka läsa, men var tvungen..
7 jävla månader sedan, 7 månader, jag kan inte fatta det..
Saknaden av dej är så jävla enorm, saknaden av din röst, din läppar mot mina, din hud mot min, din doft, hela du. Det går inte en dag utan att du åtminstone dyker upp i mitt huvud en gång.
Det var dej min värld kretsade runt, dag som natt, bara du.
Jag kommer alltid ha dej inom mej, för det vi delar, det finns med oss hela livet.
Åtminstone hela mitt liv.
Det är inte bara en liten kärlek som brustit, för mej, så är det nåt så mycket större.
Omständigheterna märks..
Man ser dej aldrig på stan, man hör aldrig nåt från dej, man åker aldrig till dej på konstiga tider, som söndagskvällar eller när man borde göra nåt annat.
Det för så ont, jag känner smärta i hela kroppen, värst är det i hjärtat.
Där är det som om en liten miniatyr av dej sitter och skär ett djupt sår om och om igen.
När jag valde det här visste jag att det fanns risker, men jag hade inte räknat med att totalt drunkna av kärleken till dej och att jag skulle bli så fäst vid dej, att jag aldrig skulle börja älska dej helt enkelt.
Kommentarer
Postat av: jenny siik
Gumman jag förstår dej :(,
det är jobbigt :(,
jag tror nog att kim alltid kommer finnas där :(
Postat av: Anonym
vet inte vad jag ska säga..
men finns alltid om du behöver prata ut eller så hjärtat <3<3!
Trackback
